Jag sitter och tänker då och då på den pappa jag hade, min snälla pappa. Men saker förändras, han är inte den han en gång var. Ibland sitter jag och tänker på om det kanske hade varit bättre om jag aldrig träffat honom. Jag vet inte vad jag ska säga, det hade nog varit lättare att växa upp utan honom än att förlora honom när  jag var tretton. Kanske slippa gå och tänka på att jag tydligen inte passar in hos honom och hans "nya perfekt familj". Allt förändrades så plötsligt. Det värsta är att veta att jag har en pappa som inte bryr sig, en pappa som man inte är välkommen hos. Dock vet jag att han är konflikträdd, men det är inte en ursäkt till att bete sig som han gör. Aldrig höra av sig, inte komma och titta på mina utställningar i skolan, inte komma till stallet och titta. Det hade faktist varit en lättnad om han nån gång brydde sig om mig? Jag hoppas att han tar bättre hans om min bror, för honom är jag så rädd om. Jag hoppas han får det bra. Men jag förstår inte hur man kan ge upp sitt barn för ett fruntimmer, jag fattar inte? Bara så du vet pappa , du har gjort så jag känner mig som en dålig människa, och det är något jag ofta grubblar på. Räcker jag till? Är jag tillräckligt bra?